Aktuella frågor & teman

Populärvetenskap – en samvetsfråga?

Allmänhetens intresse för arkeologi är påtagligt och verksamheten på området ägnas förhållandevis stort utrymme i massmedia, populärlitteratur, utställningar och andra sammanhang. Här vill jag göra uppmärksam på den bild av vikingatidens dräkt som idag presenteras allmänheten: Hur pålitlig är den och hur representativ är den för arkeologisk forskning?

Läget åskådliggörs bäst genom jämförelse mellan den offentliga bilden och bakomliggande arkeologiska sakläge. Som exempel tar jag upp kvinnodräktens hängselkjol som stått mest i fokus för intresset. Till detta plagg hörde två kupiga, ovala bronsspännen, de s.k. spännbucklorna, som förekommer i gravfynd från hela Skandinavien. De höll ihop kjolens framstycke med ändarna av ryggstyckets två hängslen. I spännbucklorna var dessutom ofta pärlband, prydnadskedjor, småredskap o.a. fästa.

En omfattande spridning i handböcker och populärlitteratur fick den danske grafikern Flemming Baus färgstarka bilder av kjolen under 1980-talet och framöver (t.ex. Hvass, Jernalderen 1980 och Burenhult, Arkeologi i Norden 1999). Hans rekonstruktion var starkt påverkad av ett antal vikingatida framställningar av valkyrior och andra kvinnliga väsen i dräkter som kan tolkas på olika sätt, dock i inget fall visar de en hängselkjol med spännbucklor. Baus hängselkjol var försedd med en bred öppning framtill. Under senare år har denna variant, nu med en förlängning av hängslena ned till midjan, presenterats i olika media och även på utställningen Vikingatida Aros i Uppsala Universitetsmuseum. Enligt de nya resultaten, som sägs bygga på material från gravarna i Birka, skall kvinnorna under vikingatiden ha klätt sig mer utmanande än efter kristendomens införande. De två spännbucklorna har placerats, ett på vart bröst, för att framhäva dessa kroppsdelar (se t.ex: DN:s hemsida "Vikingakvinnor klädde sig mer vågat") medan pärlband, hängen, småredskap och annat hänger ned över buken. För spännenas placering hänvisas till deras fyndläge strax över midjan i en del Birkagravar. Kjolen har försetts med långa, brickbandsprydda hängslen.

I gravar både från Birka och övriga Skandinavien finner man i själva verket mycket oftare spännbucklorna upptill eller mitt på bröstkorgen. Det mindre vanliga fyndläget strax över midjan ("i brösthöjd") har sin bakgrund i sekundära förskjutningar under jäsningsprocesser i gravarna (ur en omfattande facklitteratur på området, se t.ex. Dieck, Postmortale Lageveränderungen in vor- und frühgeschichtlichen Gräbern 1974). En del döda har också begravts sittande eller halvsittande (jfr Anne-Sofie Gräslunds studie av gravskicket 1980) så att spännen, småredskap, pärlband och andra tyngre föremål under förmultningen i graven hamnat längre ned på kroppen.

Den nya Rekonstruktionens bandprydda hängslen saknar belägg i hela det skandinaviska fyndmaterialet. Visserligen hänvisas till Agnes Geijers beskrivning i hennes publikation av Birkatextilierna 1938 men enligt den har brickbanden legat på tvären under spännbucklorna (jfr Geijers Abb. 47), inte som hängslen i kroppens längdriktning. Rekonstruktionen sägs också bygga på dräkten i ett gravfynd från det ryska Pskov men i själva verket låg kläderna här hopvikta i en behållare under gravkammarens golv! Förslaget om en öppning framtill kan avskrivas direkt. I Birka har ansenliga fragment från yllekjolens framsida bevarats i bortåt 25 av gravarna, ofta fixerade i ärg och rost under de ovala spännbucklorna. I ett fall har ett sammanlagt 22 cm brett stycke bevarats, därav 12-13 cm från partiet upptill på bröstet mellan de båda ovalspännena. I Hedeby, Birkas handelspartner i det dåtida Danmark, har man funnit ett 30 x 23 cm stort stycke från sidan och ryggen till en yllekjol med vertikala fogsömmar och intagningar. Detta och en rad andra skandinaviska fynd stämmer med den tidigare för Birka vunna bilden, nämligen att yllekjolen täckt bröstet framtill och att det var slutet runtom i kroppens längdriktning.

De resultat av den nyare forskningen kring kjolen som nu presenteras allmänheten strider alltså mot den bild som det arkeologiska fyndmaterialet ger. Men detsamma kan sägas också om andra delar av dräkten. Tvärt emot lagerföljden i de bevarade preparaten från gravarna i Birka och övriga skandinaviska fynd har linnesärken i den nya rekonstruktionen placerats utanpå den bandprydda tunikan. Trots att prydnadsbanden i Birkakvinnornas livplagg så gott som undantagslöst var av silver är dräktmodellen pyntad med guldband. Trots att skallfragment från Birkas kvinnogravar har kvar rester av en huvudbonad som banden suttit fastsydda på, visar rekonstruktionen brickbanden som fristående diadem. Trots att det inte förekommer band nedanför höfterna i någon av Birkas kvinnogravar har den dräkt som nu presenteras bandbårder nedtill.

Den nya forskningen sägs också ha visat (Vetenskapsradion, P 1) att "vikingarna gick klädda som julgranar". Här syftas på dräktdelar av guld, silver och siden i Birkas rikaste gravar. Men denna populariserande julgransliknelse leder bort blickarna från det kulturhistoriskt kanske viktigaste perspektivet på vikingatidens dräkt. Som omfattande svenska och internationella undersökningar visat speglar de exklusiva plaggen i själva verket den tidstypiska anpassningen till ett allmäneuropeiskt mönster för hov- och ämbetsdräkt, som i norra Europa först gör sig märkbara under staternas etableringsskeden. Det handlar om uniformer för hirdtjänst och riksämbeten, om furstliga ceremonidräkter, kungliga regalier, kyrklig ornat osv. Dräkten hade en legitimerande funktion i nationella och internationella sammanhang, bekräftade en persons behörighet att avkunna domar, att viga, döpa, föra befäl, fatta beslut, träffa diplomatiska överenskommelser, regera ett land osv.. Dräktfynden fungerar på så sätt som ett slags samhällsspegel men de öppnar exempelvis också för inblickar i kultföreställningar, etniska förhållanden och mycket annat. Dessa centrala perspektiv finns över huvud taget inte med i den nya forskningen. Och den förbigår det senast tillkomna, bäst bevarade och mest omfattande materialet för vikingatidens dräkt i hela Skandinavien, nämligen det från Hedeby.

De resultat som under senare år visats upp för allmänheten gör anspråk på att ge en nyare, riktigare bild av vikingatidens dräktskick. Vägen till verkligt vetande är som bekant lång och de individuella insatserna utgör i arkeologin som i andra universitetsämnen bara mer eller mindre betydelsefulla tillbyggnader på en gemensam kunskapsbas som generationer av forskare systematiskt arbetat fram. Nya forskningsframsteg förutsätter en grundlig kännedom om fundamentet inom den sektor det gäller, alltså om källmaterial, metodiska grundprinciper och det aktuella forskningsläget. De här anförda exemplen talar sitt tydliga språk vad den arkeologiska underbyggnaden till den nya bilden av dräkten beträffar. Och samtidigt visar de hur lite denna bild kan sägas vara representativ för forskningen på området.

Bristfälliga forskningsresultat är i och för sig inget ovanligt och temat "vikingatidens dräkt" har givetvis begränsat intresse, sett ur ett vidare kunskapsperspektiv. Men situationen har också principiell betydelse och blir därmed också en samvetsfråga. Den bild som presenteras allmänheten måste vara baserad på gedigen forskning. Att sänka toleransribban för vetenskapligheten lägger inte bara hinder i vägen för reella framsteg, utan urholkar också på sikt forskningens trovärdighet.